Ibland ser man inte...

Ibland händer det att man sitter mitt emot en person, men inte riktigt ser vem det är man sitter mitt emot. Ja, man till och med önskar man hade nån att prata med, men inser inte hur lätt det är att bara säga Hej till den främlingen som sitter där och önskar samma sak. Det blev ju så med P.
En gammal vän hade delat hus med P under flera år, han var liksom bara där, men inte. Han gick ju på samma universitet som jag. Ja, tänk att vi hade gemensamma bekanta. Så liten världen är, men så stora mellan rum det kan bli...För runt 2 veckor sen "såg" han mej...det var nog när vi hade den där middagen; ett gäng kompisar som lagar mat, dricker vin och röker gott. Sen, antar jag att han blev intreserad när jag kom och köpte magiska svampar av honom. Måste hela tiden trott att det inte var min grej alls.
I fredags var det en fest i det huset, idioten B fyllde år...men är det fest så är det. Där var P., ordnade svamp dricka och var allmänt trevlig. Värst vad han glor, minns jag att jag tänkte. Han är inte riktigt min stil, men visst skulle han prata och vara fest glad. Han frågade saker hela tiden, skulle veta saker om min vardag, om mej...jag fattade till slut att han var intreserad. Hahaha, seg i huvudet eller!
Mycket sent stod vi i hallen, det var mörkt och tomt, alla var vilda inne i vardagsrummet. Det blev så där speciellt tyst, du vet, som när man inte vet om man ska säja nått, eller göra nått, eller bara stå där, men det kändes bra. Så där pirrigt, som första kyssen, typ.
Vi gick upp på hans rum och låg i hans säng och pratade. Mysigt att bara ligga tätt intil en annan person, titta i ögonen och vara nervös. Inget mer hände. Men det var uppenbart att båda tänkte samma sak hela tiden.
Ett par dagar senare hade han skaffat min mail adress, och ville träffa mej. Ha! Det var länge sen nån gjorde en sån vågad sak...
"Ok, jag åker inte alls ofta in till Santiago, men jag ska slumpvis till doktorn idag. Följ med!"
"Hmm, vet inte, vilken tid, vart?"
Nu blir han nervös och bangar tänkte jag...så typiskt. Men nej, han skulle tydligen ringa en vis tid och visst skulle han träffa mej.
När han kom ner för tunnelbane trappan var jag faktiskt nervös. Hahaha! Sant.
Sen skulle han ha en kyss, ja, han frågade artigt, så old school! Sötast.
Nu finns han, jag ser honom...det blir så, att man plötsligt ser en person man inte sett förr fast man träffats tusen gånger.
Nu finns han mer än massa andra personer, nu ser jag honom klart och tydligt.